Världens bästa pappa!

Idag är det farsdag och jag har en tanke bakom detta blogginlägg. Inte bara för att fira min pappa, för det kan jag göra när som helst, men jag skriver detta blogginlägg för att berätta om ett projekt jag har på gång.

Om 2 år firar min pappa 50 år som konstnär. Och om 2 år firar jag 50 år som dotter till min pappa. I somras kom pappa på den strålande idén att vi skulle göra en utställning ihop. Han med sina härliga målningar och jag med mina fotografier, för att fira vår gemensamma bemärkelsedag.

Först blev jag lite rädd. Jag har aldrig ställt ut mina bilder tidigare. Och vem kan ställa ut bröllopsbilder? Det är ju väldigt privat och angår bara mina brudpar och deras familjer. Någon naturfotograf är jag inte, och inte är jag speciellt bra på dokumentärfotografi heller, även om det ingår en viss del av det i bröllopsfotografin. Jag gillar att förmedla den glädje som finns på en bröllopsdag, och försöka förmedla känslan av hur dessa människor är.

Sen slog det mig. Jag ska så klart fotografera människor! Men inte brudpar. Jag ska fota fäder och döttrar!

Mitt projekt blir alltså att fånga relationen mellan far och dotter i bild, och ställa ut dessa bilder tillsammans med min pappa.

Perfekt!

Jag hoppas därför att du som läser denna blogg känner dig manad. Jag söker nämligen allt från pappor till nyfödda tjejer (till och med ofödda) till döttrar i vuxen ålder. Jag söker döttrar med äldre fäder, som nu tar hand om sina äldre pappor. Jag söker kända pappor med sina döttrar, och jag söker kända döttrar med sina fäder.

Jag söker helt enkelt alla typer av pappor och döttrar som vill ställa upp på bild och som vill svara på några frågor om deras relation, och som så klart vill vara med i min utställning. (Det kostar inget, men du bör bo i närheten av Piteå med omnejd, dvs i Norr- eller Västerbotten.)

Kanske – om det blir riktigt bra – blir det en bok av det hela.

Jag vill hylla alla pappor med sina döttrar, så hör av dig till mig, så träffas vi. Vi börjar med att prata lite, fika, skratta och sedan fotar vi, när ni är avslappnade i mitt sällskap. Vi kan fota hemma hos er, eller ute på stan, vi kan fota inne eller ute, vi kan fota när ni bara sitter och håller om varandra, eller när ni gör någon aktivitet tillsammans.

Så känner du dig manad, eller om du känner någon som skulle passa, hör av dig snarast!

Lite om min pappa:

När jag var barn ansåg jag att jag hade världens bästa pappa. Jag tyckte han var stor, stark och modig. Han var lekfull, rolig, påhittig och en cirkuskonstnär. Jag var hans lilla flicka och hans cirkusprinsessa. Vi umgicks ofta när jag var barn och till och med det vardagliga blev till en rolig lek. En bättre pappa fanns inte, överhuvud taget. Det var bara så.

Att pappa sen blev – när jag blev äldre – i mina ögon en vanlig man, gjorde inte att min känsla av att jag hade världens bästa pappa minskade. Trots att han var dum, sträng, hade hetsigt humör, knäpp, drack för mycket, hade egna rädslor och fobier. Ja trots att han var precis som alla andra människor, så var han min pappa och den bästa pappa jag någonsin kunde ha.

Visst hatade jag honom ibland, ville till och med någon gång att han skulle dö och försvinna ur mitt liv. För trots att han var världens bästa pappa (och precis just därför) så sårade han mig djupt och svek mig, gjorde mig ledsen och gjorde att jag kände mig maktlös och arg. Men innerst inne skrämde dessa tankar mig, för inget hemskt fick egentligen hända min pappa. Jag älskade ju honom så. Om han bara var lite mindre besvärlig.

Jag hade tur, min pappa gjorde en personlig vändning i sitt liv i mitten av 80-talet. Men såren var djupa och jag hade svårt att förlåta honom. Inte för att han förändrade sitt liv, för det jublade jag över. Det var en stor lättnad. Men han var ändå lite knäpp och konstig, så att säga.

Men pappa gav aldrig upp på mig. Jag var ju trots allt hans lilla tjej… eller liten och liten, men jag var hans dotter i alla fall, och han älskade mig. Han ville inte att jag skulle vara arg på honom längre.

Egentligen utan att jag visste om det hade jag på något sätt förlåtit honom med åren. Kanske för att han var så envis och lät mig vara i vissa stunder och i andra stunder pockade och stötte på. En dag fann jag bara att jag kunde prata med honom, på lika villkor. Vi var båda vuxna människor och vi delade samma intressen och tankar. Vi hade massor att prata om. Intressanta saker.

Att jag är min pappas dotter är det ingen tvekan om. Det var pappa som köpte min första kamera. Pappa har alltid uppmuntrat mina kreativa sidor och varit stolt över dem och till och med skrutit om dem för sina vänner. Bara en sån sak! Pappa brukar ofta skriva kommentarer på min blogg för att uppmuntra och berömma mina fotografier. Varje gång han gör det växer jag en centimeter.

Det är så viktigt att få bekräftelse av pappa. Att pappa ser mig. Att pappa är stolt över mig. Och när mitt äktenskap kraschade så var det pappa som stöttade, peppade och tröstade. (Mamma var så klart där också, men detta handlar om pappa.) Det var tack vare honom som jag hämtade mig så fort. Jag visste att det fanns en man i mitt liv som aldrig skulle sluta älska mig, och det var pappa.

Så med lite turer hit och dit under snart 50 år kan jag konstatera att jag faktiskt fortfarande har världens bästa pappa!

Nu vet jag ju inte om alla flickor/tjejer/kvinnor/tanter tycker att de har världens bästa pappa, men jag tror faktiskt det. Och trots att förhållandet till sin pappa ibland kan vara komplicerat, så är pappa den enda pappa en dotter kan ha, och min pappa har varit med och format mitt liv som det är idag både på gott och ont, och det älskar jag honom för.

Så för att hylla min pappa, och alla andra pappor där ute, så hoppas jag att nu att alla pappor, gamla som unga, får en underbar farsdag!